söndag 17 maj 2015

BFL, strategi 4: kollaborativt lärande med Vägen av Cormac McCarthy

I alla år har jag försökt utveckla ett klassrumsklimat, där elever lyfter och inspirerar varandra. Jag har till exempel lyft fram goda exempel hos någon, som de andra kan samlas kring. Ibland har jag skapat heterogena par, där den ena eleven har i uppgift att stödja den andra. Givetvis måste man vara mycket lyhörd och respektfull i dessa sammanhang. Det tar ibland tid att bygga upp den stämning som krävs, och i vissa grupper är det riktigt svårt. Öppenhet och samarbete kräver positiva ledare med stark självkänsla och gott självförtroende, men det går alltid att utvecklas en bit i positiv riktning i alla grupper.

När jag för några år sedan kom i kontakt med begreppet Bedömning för lärande eller Formativ bedömning, kände jag igen mig i de fem strategierna som presenteras i både Christian Lundahls bok Bedömning för lärande(2011) och Att följa lärande(2013) av Dylan William. De fem strategierna är mycket kända i Skolsverige numera, och fomuleras så här av Lundahl:
  1. att tydliggöra lärandemål, kunskapskvaliteter och betygsnivåer
  2. att skapa synliga tecken på lärande
  3. att ge återkoppling som utvecklar lärandet
  4. att aktivera eleverna som resurser för varandra
  5. att förmå eleverna att ta lärandet i egna händer
För den som vill fördjupa sig eller bredda sig lite mer, rekommenderar jag också Lärande bedömning(2010) av Anders Jönsson, Utmärkt undervisning(2012, kap 6) av Jan Håkansson & Daniel Sundberg och naturligtvis Synligt lärande för lärare(2012, kap 7) av John Hattie.

Dylan William, som jag fortsättningsvis håller mig till, refererar kort till forskning om kollaborativt lärande, som kortfattat uttryckt inte har lyckats utreda varför detta är så kraftfullt, men man har identifierat fyra avgörande faktorer, motivation, gemenskap, individualisering och kognitiv utveckling genom att instruera. Alla dessa faktorer har jag sett i aktion tidigare; det blir intressant att jobba och lära sig eftersom det ligger i allas intresse att hjälpas åt, sammanhållningen i gruppen stärks, var och en får hjälp på sin egen nivå och den som förklarar för andra befäster sina egna kunskaper. I en mycket heterogen spanskgrupp i år 8 uppmuntrade jag detta arbetssätt flitigt, och lade flera gånger märke till hur bra resultaten blev jämfört med om alla bara hade fått (vänta på) min hjälp.

Alltså har det varit naturligt för mig att ta med detta arbetssätt till gymnasieskolan. Mina treor har under en tid läst och skrivit läsloggar om Vägen(2006) av Cormac McCarthy. Jag planerade ett Dystopi-tema, och fick tips till boken fick av min vän Ann-Christine Norman, som med framgång har arbetat med den tillsammans med sina egna elever i Boden. Det är en enastående roman, som jag själv streckläste som i feber i soffan under sportlovet, och jag rekommenderar att den läses just på det viset. En sjuk och uppgiven man uppbådar sina sista krafter i en lång och farofylld vandring för att föra sin son i säkerhet. Stark och återhållen prosa. Dialogen är knapp, men rymmer en kärlek och en tillit av astronomiska mått. Berättelsen fjäskar inte för läsaren, men den är inte så lång, och kan förstås på många olika nivåer, vilket också elevernas läsloggar visar.

Eleverna fick i uppgift att
  1. läsa boken inom angiven tid och skriva fyra läsloggar utifrån givna litterära aspekter
  2. läsa och ge andras läsloggar konstruktiva kommentarer
  3. se filmen Hungerspelen och fylla i ett analysprotokoll
  4. sätta samman alltihop i en egen jämförande analys
Läsloggarna skrivs i en gemensam delad mapp i Google Drive, där varje elev skriver i sitt eget dokument, och också kan kommentera i alla andras dokument. Min målsättning var att de genom  denna samverkan skulle utvecklas och öka sin förståelse genom att lära och lära av varandra, och det ser jag många tecken på. Denna uppgift är den sista eleverna arbetar med i kursen, och ett tag kändes det som om de inte riktigt förstod hur de skulle göra, och därför inte kom igång, men nu är alla på banan, och det är en fröjd att se hur bra det blir. Även om jag låter eleverna lämna in i Vklass i höst, kommer jag absolut att arbeta med läsloggar på detta sätt, i Google-dokument eller på annat sätt.



lördag 16 maj 2015

Dags att summera och ladda om eller Kill your darlings!


I början av förra sommaren gjorde jag ett stort förberedelsearbete för att stå bättre rustad inför mitt nya arbete. Jag läste kursplaner, läromedel och tips om upplägg. Sedan konstruerade jag egna matriser, textmallar och grovplaneringar. Somligt har visat sig mycket användbart. Annat har inte fungerat alls, eftersom eleverna har behövt mer stöd och struktur än jag hade räknat med. Under året har jag samlat erfarenheter i klassrummet och i det utvidgade kollegiet samt försökt att koppla dem till varandra; jag har förmedlat till andra om hur jag har arbetat och hur jag har lyckats och jag har inspirerats av andra lärare att prova deras arbetssätt i mina egna grupper. Förutom alla nya lärdomar om ämnet och den nya målgruppen, har jag numera också min egen sviktande ork att ta hänsyn till, sedan oroande symptom på stress och utmattning har blivit en del av min vardag. Efter ett roligt och lärorikt, men frustrerande och slitsamt första år som svensklärare i en yrkesförberedande gymnasieskola börjar jag nu se klarare hur jag ska planera och prioritera inför nästa läsår. Jag kommer att ha tre klasser i Svenska 1 och två utökade kurser: en i Svenska 2 och en i Svenska 3.

Svenska 1

Jag har lärt mig den hårda vägen att struktur och motivation är viktigast. Jag måste vara tydlig och konsekvent. Instruktion är viktigare än information. Vi har gott om tid i kursen. Utmaningen är att använda tiden rätt, så att eleverna verkligen förstår vad de ska göra och gör rätt saker, så att de utvecklar sina förmågor i ämnet svenska. När jag i höstas ställdes inför dessa kepsprydda pojkgrupper med sina splitt nya datorer, insåg jag inte till fullo vilket smörgåsbord jag dukade upp: varsin dator (och mobil) med spel, Youtube, Skype med flera media, och så lite skoluppgifter som försökte göra sig gällande mitt i bruset. Jag mötte en kollega som på några minuter gav mig större förståelse för min nya målgrupp än alla sommarens förberedelser. Han sa:

Du måste ta med dig allt material till varje lektion, det vill säga böcker, uppgifter på papper, skrivpapper och pennor. Många orkar inte ens ta med sig sina datorer. Du kan aldrig planera för något arbete som sträcker sig över mer än en lektion, eftersom du inte vet hur många som kommer nästa gång. Till slut ger jag exakt samma prov som omprov gång på gång ända tills de klarar av det. 
Följande klipp illustrerar det drastiska budskapet på ett träffande sätt:
Känslan av att försöka tvinga eleverna att lämna in sina rester

Jag lyssnade uppmärksamt på denna pessimistiska redogörelse, men att helt ta in det är en annan sak. Min strategi var nämligen att erbjuda alla uppgifter digitalt, så att eleverna skulle slippa hålla reda på papper. Andra, lite mer optimistiska tips, som har hjälpt mig att anpassa min undervisning för att nå eleverna bättre, har jag fått av Maria Olsén och Maria Edgren. Efter ett tag tröttnade mycket riktigt några elever på att bära med sig sina datorer och dök upp utan. Då blev jag tvungen att tillverka pappersuppgifter, dela ut skrivpapper och låna ut pennor. Jag upptäckte också att de flesta faktiskt föredrog att läsa på papper, så till slut erbjöd jag papper till alla som ville ha. Det ständiga spelandet och surfandet då? Ja, där har jag gått igenom olika perioder. Ibland har jag kollat stenhårt genom att ständigt gå omkring bakom eleverna och på så sätt fått fler att jobba mer. Ibland har jag med gott resultat koncentrerat en uppgift till provformat, så att alla åtminstone någon timma har kunnat arbeta koncentrerat. Ibland har jag för stämningens skull släppt dem fria att arbeta utanför klassrummet med eget ansvar att bli klara med följden att somliga inte alls blir klara. Jag har ingen universallösning på problemet, men jag kommer att vara bättre förberedd i höst. Inte minst kommer min beredskap inför villkoren att skapa bättre utrymme för ett strukturerat arbete med läsförståelse. Det fick jag i stort sett lägga åt sidan under året. Här har jag mycket egna ideer och även litet egen erfarenhet från högstadiet, men både Åsa Edenfeldts och Jenny Edvardssons bloggar är viktiga inspirationskällor

En annan strategi, för att inte säga käpphäst, som jag nu omprövar, är det omfattande arbetet med formativ respons i Google Drive. Jag har lagt många, många timmar på att lära eleverna hur Google Drive fungerar och på att hemma läsa och ge respons på uppgifter. Arbetet har delvis skett i motvind, eftersom eleverna i alla andra ämnen har skrivit i Word, lämnat in i Fronter och sedan väntat på kommentarer. Mycken möda har ägnats åt att instruera elever som har svårt att klara av ett arbetssätt och ännu svårare att hantera två olika. En betydande grupp elever har faktiskt tagit till sig min respons på ett bra sätt och verkligen utvecklats på ett tydligt sätt, men för det stora flertalet tvingas jag nu erkänna att jag kunde ha lagt en del av min tid på annat än att ständigt kolla och kommentera hur långt de hade kommit, t ex på att ge mig själv en berikande fritid eller helt enkelt välbehövlig vila. Under perioder har jag arbetat alldeles för mycket. I höst går kommunens skolor över till lärplattformen Vklass, och jag ser fram emot ett förenklat arbete med kommunikation och dokumentation.

Svenska 2

Jag inledde med antagandet att jag skulle kunna förvänta mig ett mycket större engagemang från elever i en utökad, frivillig och högskoleförberedande kurs. Jag målade med stora penseldrag upp mål och innehåll för kursen, gav eleverna möjlighet att diskutera fram förslag till arbetsformer och gav dem därefter en ganska fri och kreativ skrivuppgift i argumentation. Jag hade rätt i mitt antagande så tillvida att eleverna hade mycket större förmåga och självdisciplin att utföra och slutföra uppgifter än de hela klasserna i Svenska 1, men det egna engagemanget överskattade jag. Att elever utökar sin utbildning med de högskoleförberedande kurserna i svenska och engelska betyder inte att de är explicit intresserade av ämnena, utan även här finns ett stort motivationsproblem, fast av en annan art och på en annan nivå.

På många sätt är denna kurs för mig en akilleshäl, eftersom litteraturen har så stort utrymme, och på det området har jag inte lika gedigna kunskaper som inom språket. För att kompensera detta, har jag visat inspirerande program från UR om olika litterära epoker. Jag inser nu att mycket i dessa fina filmer främst intresserar och inspirerar oss som redan har en positiv inställning till litteratur. De nådde inte riktigt ända fram. Efter den erfarenheten insåg jag att jag i högre grad bör lita på min  förmåga att göra litteraturhistorien levande i egen framställning. UR-filmer har fortfarande sin plats, men jag utnyttjar oftare möjligheten att skapa klipp, så att jag kan koncentrera mig på det viktigaste eller roligaste, och presentera resten på annat sätt. Det som fungerar bäst är som alltid att läsa korta texter eller utdrag för att sedan reflektera över dem enskilt och tillsammans. Jag har lagt mycket tid på att hitta bra texter och skanna färgbilder. Nu vet jag att de flesta föredrar att läsa på papper i stället för på dator, och jag undersöker möjligheten att investera i nya läromedel för Svenska 2, så att eleverna ska kunna läsa i riktiga böcker med färgbilder. Eleverna är arbetsvilliga om bara innehållet konkretiseras och bryts ned tillräckligt. Min unge och begåvade kollega Erik Hermansson, tillika historielärare, har givit mig bekräftelse på mina tankar och inspiration att utveckla det arbetet.

Arbetet med grammatiken var nyskapande och lärorikt för både mig och eleverna. Modellen som jag har lånat av Katarina Lycken Rüter och Charlotta Aspelin, har jag beskrivit tidigare. Varje elev fick studera språket i en egenhändigt skriven text utifrån frågeställningar och skrev sedan en laborationsrapport. De flesta valde en argumenterande text. Det gick både bra och dåligt. Bra var angreppssättet. Eleverna tyckte att det var meningsfullt att använda grammatiken för att förbättra sitt eget språk, och många fick upp ögonen för vad de kunde utveckla. Dåligt var att jag lade mig på fel nivå. Flera elever saknade grundläggande kunskaper om ordklasser och satsdelar. En lätt repetition räckte inte för att de skulle kunna använda begrepp som exempelvis nominalfraser. Sedan dess har flera lärare berättat på Facebook om sina egna upplägg, och detta arbetsområde är absolut något jag kommer att göra om i modifierad form. Naturligtvis har jag höga mål för elevernas språkutveckling, men jag måste möta deras utvecklingsbehov där var och en befinner sig, till exempel att använda de och dem eller att binda ihop texten med sammanhangsord. Utbyggda nominalfraser får komma senare.

Svenska 3

Största utmaningen trodde jag, men det visade sig bli veckans belöning, tack vare mycket tålmodiga och ambitiösa elever. Dessutom ligger tyngdpunkten på vetenskaplig text, och det är ju mer "min grej". I början av året vann jag gehör för att införskaffa Svenska impulser 3 till varje elev, och det visade sig vara ett lyckokast. Både jag och eleverna har haft stort stöd av boken, främst för att skapa förförståelse och för att repetera. Även i denna kurs är litteraturen ett utvecklingsområde för mig, och jag måste grunna på hur jag går vidare med att bygga upp en rimlig progression mellan de olika kurserna. Här är Maria Bivesjös ideer inspirerande, vilket framgår av hennes Wikispace. Talande och skrivande under de olika svenskkurserna har olika fokus: 1) kreativt, 2) journalistiskt och 3) akademiskt. Inspiration till att konstruera bra skrivuppgifter på rätt nivå har jag fått av flera kollegor i det utvidgade kollegiet, bland andra Henrik Birkebo, Martin Ahlstedt och Ann-Christine Norman. Jag var väldigt nervös inför det nationella provet, men de flesta elever lyckades bra. Det är emellertid ingen garanti för att nästa grupp lyckas, men jag vet nu vad det är som gäller: mängdträning i pm-skrivande. Tack vare stenhård planering fick jag ihop kursen. Bästa ögonblicket jag tar med mig från denna kurs och grupp är högtidstalen med långbord, duk och bubbel i glasen.

Personligt och allmänt

Att inspireras av andras beskrivningar av bra undervisning är på både gott och ont. Det har gett mig trygghet inför nya moment i en situation, där jag kanske hade behövt lite mer stöd på min nya arbetsplats. Avigsidan av att ständigt ta del av andras "uppvisningar" på nätet är att det uppstår en stor diskrepans mellan vad jag skulle vilja göra och vad jag förmår göra. Elevernas underprestation och de nya kurserna har varit tuffa utmaningar att möta, men minst lika tufft har jag haft det med mina egna ambitioner, förväntningar, komplex och tankemonster, som till exempel handlar om att jag inte håller måttet, att mitt arbete inte gör skillnad eller att jag inte gör skäl för min karriärtjänst. Jag redde ändå ut det. Det blev ett skapligt år, givet förutsättningarna, och nästa år kommer med största sannolikhet att bli mycket bättre. Jag ser fram emot att få arbeta utifrån en ny säkerhet, den som en gnutta erfarenhet ger, och med större utrymme att utveckla undervisningen, inte bara min egen. Mitt försteläraruppdrag har än så länge mest handlat om ämnesansvar och prövningar, men jag kommer att få lite mer tid till utvecklingsarbete nästa år.

Jag vågar allt mer tänka att jag håller måttet och att mitt arbete gör skillnad, kanske till och med att jag förtjänar min karriärtjänst. Alla måste få ha en startsträcka. Jag duger.



söndag 3 maj 2015

Om debattklimat och digitalkramar

För ett tag sedan blev jag tillsammans med några andra omnämnd på Twitter av @braneback i en så kallad digitalkram, som jag uppmanades skicka vidare. Jag blev glad över digitalkramen, men också lite ställd och stressad inför valet av vilka jag skulle skicka vidare till, så jag bara tackade, och gjorde inget mer. Senare läste jag Karin Brånebäcks blogginlägg om digitalkramarna, och förstod bättre den fina tanken med kramarna. Karin refererar kort till debatten under hashtaggarna #tonen eller #godton, som handlar om att det tidvis hårda debattklimatet på Twitter och andra sociala medier riskerar att tysta viktiga åsikter och sänka taket i diskussionen, eftersom man inte vill utsättas för personangrepp.Jag blev inspirerad av Karins resonemang, och skickade själv iväg fyrtiofyra digitalkramar på Twitter igår kväll. Jag valde ut alla som jag tyckte hade uppmuntrat mig personligen. Det var alltså inte en recension av deras budskap i sociala medier. Ett förslag att gärna vidarebefordra dessa kramar bifogades. Många blev glada och tackade, och många vidarebefordrade.

Idag dök det upp en stillsam reflektion, och sen några till, med kritiska och nyanserade perspektiv på dessa offentliga bekräftelser. Hur känns det för den som inte blir uppmärksammad? Man jämförde med hur elever i högstadiet ger varandra hjärtan och rosor på Alla hjärtans dag, och fastställer sina sociala hierarkier. Detta gick rakt in i hjärtat på mig, eftersom jag inte tillhörde de populära i skolåldern, utan snarare blev rejält mobbad. Det sista jag vill är att bidra till exkludering och kotterier. Om den exkluderande effekten är större än den stärkande, är givetvis kramandet kontraproduktivt, särskilt när det iscensätts i stor skala (som jag gjorde). Klurigt detta.

Å andra sidan: om vi dämpar det offentliga peppandet av hänsyn till de opeppade, vilka risker medför det? Gör ingen glad, för du kan inte göra alla glada! Ge inget, för du kan inte ge alla! Se ingen, för du kan inte se alla! Jag vill problematisera, nyansera och förstå, och är tacksam för påminnelsen om hur viktigt det är. Det är det #godton handlar om.Tack för lektionen, Twitter!

fredag 1 maj 2015

Uppväxttema i Svenska 2

Jag har sedan ett tag haft ganska fullt upp med ettornas och treornas kursprov, men tvåorna förtjänar ju också lite uppmärksamhet. Årets sista arbetsområde i Svenska 2 heter Litteratur 2 och ska låta eleverna tillämpa några litterära verktyg i en analys för första gången. Som smakprov har de fått läsa och svara på frågor om en novell. När de skulle hålla informerande tal om språk i Norden behövde jag ge halva gruppen ett beting medan de andra redovisade. För att få grepp om deras förkunskaper, skickade jag då hem eleverna med novellen Duell i sal 17 av Mikael Niemi, en text som jag lät ettorna arbeta med utifrån en enkel analysmall med gott resultat. Duellen är engagerande och lättläst, men många nya begrepp blev det, och många frågor, och lika bra är väl det, för nu har vi arbetat med dem i lite större skala.

Kompromissbrygga

I höstas "rev vi av" sex litterära epoker från antiken till det moderna genombrottet. Vi såg Hej litteraturen från UR, läste utdrag, diskuterade och avslutade med ett prov i litteraturhistoria. Eleverna tyckte inte att litteraturhistoria var dödskul, men de jobbade snällt på, och nu är det dags att gå vidare. Denna fortsättning har jag stött och blött i flera månader. Efter att ha trasslat in mig i presentationer och texter kring modernismens alla ismer, insåg jag att jag måste tona ned den historiska aspekten, och snabbt komma in i berättelsens väsen. Resultatet blev en kompromiss, en slags brygga från förra sekelskiftet via På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque och Hej litteraturen från UR om modernismens gemensamma idéinnehåll till en bred fresk av moderna berättelser med det gemensamma temat Uppväxtskildring. Räddande ängel i min planeringsvånda blev vår skolbibliotekarie Linda Fogelström, som också har hjälpt mig att välja romaner och dikter.

En film, sex böcker och varsin dikt

Eleverna har i grupper om tre börjat läsa varsin bok. Vår skolbibliotekarie Linda Fogelström har letat  fram både romaner och dikter åt oss. Jag har lottat ut böckerna till de olika grupperna. De får välja varsin dikt och vi ska se två filmer tillsammans. Naturligtvis fick jag bra filmtips på Facebook och Twitter. Först tänkte jag bara visa en film, för det tar ju lite tid, så de fick rösta mellan två av de rekommenderade filmerna: Mig äger ingen i regi av Kjell-Åke Andersson, som bygger på Åsa Linderborgs roman med samma namn, och Sebbe i regi av Babak Najafi. Båda är starka och angelägna berättelser, och de fick nästan lika många röster av eleverna, så jag frågade om de ville se båda, och så blir det. Böckerna som eleverna läser är:
Svinalängorna av Susanna Alakoski,
Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri,
Nässlorna blomma av Harry Martinsson,
Mor gifter sig av Moa Martinsson,
Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö av Håkan Nesser och
Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi.

 Uppgifter

  • Skriv tre läsloggar om din bok i Class Edit.
  • Samtala med dem som läser samma bok. Utgå från era läsloggar.
  • Kommentera de andra läsloggarna i din grupp. Läs gärna andra gruppers loggar också för  inspiration.
  • Jämför i gruppen er bok men de filmer vi har sett tillsammans utifrån några litteraturvetenskapliga begrepp.
  • Redovisa tillsammans gruppens arbete muntligt.

Class Edit är en delad mapp i Google Drive, där både eleverna och jag har redigeringsrättigheter. Varje elev har sitt eget dokument att skriva läsloggar i. Där finns frågor som behandlar olika litteraturvetenskapliga begrepp (se nedan), och elevrna skriver helt enkelt sina svar i samma dokument. Senare ska de binda ihop sin aläsloggar till en gemensam jämförande analys igruppen, som de redovisar muntligt. Jag lät tidigare treorna skriva läsloggar i sin Class Edit, och tyckte att det var ett bra arbetssätt. De läste samma bok: Vägen av Cormac McCarthy, och kunde därför kommentera i alla dokument. Tvåorna ska bara kommentera läsloggar hos dem som läser samma bok. När treorna skrev och kommenterade, upptäckte jag att jag måste vara mycket tydligare med vilken typ av kommentarer jag vill att de ska skriva. Syftet är inte i första hand att uppmuntra varandra, utan att lära av varandra i en öppen process, där man också kan inspirera varandra till ändringar och kompletteringar. Vi får se hur jag lyckas få ihop det denna gång.

Inför filmvisningen har jag skrivit noteringsprotokoll, där eleverna kan samla information inför den jämförande analysen. Det kan synas vara en överdriven service, men jag gjorde likadant när treorna såg film, och deras anteckningar blev mycket bra.

Introduktion

Först gick jag igenom uppgiften om Duell i sal 17 av Mikael Niemi. Den introducerade bland andra

begreppen fabel, berättarperspektiv, tema och motiv, och de var nya för många. Sedan visade jag denna presentation som introducerar och sammanfattar arbetsområdet, och jag delade ut ett häfte, som förutom textutdrag från På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque,
också innehåller en liten introduktion till berättelsen, hämtad ut Svenska impulser 2, uppgifter, bedömningsmatris och några litteraturvetenskapliga begrepp. Efter att ha läst och diskuterat utifrån dessa korta texter, sett UR-klippet om modernismen och gjort en snabbgenomgång av olika tendenser inom modern litteratur, knatade eleverna över till skolbiblioteket och lånade romaner. Under tiden tog jag mig en funderare, och drog slutsatsen att jag nog kunde ha bantat och förtydligat introduktionen. Det var svårt att inspirera. De var bara inriktade på att få sin bok. Bokgrupperna hade jag fått godkända redan tidigare och lottat ut böcker hade vi också. Sen gick vi noga igenom veckoplaneringen och den första läsloggen. Sedan fick eleverna börja läsa. En intressant notering från den första lässtunden är att alla direkt försjönk i sin bok utom de som läste Ett öga rött. De tyckte den var jättekonstig, jobbig och svår att förstå...

Veckoplanering

v 1:    Intro Litteratur 2. Uppväxttema. Läslogg I
v 2:    Filmvisning. Läslogg II
v 3:    Grupparbete. Välj varsin dikt. Läslogg III
v 4:    Grupparbete
v 5:    Gruppredovisning av jämförande analys 

Litteraturvetenskapliga begrepp

Följande rubriker sammanfattar analysmallen i häftet, som också innehåller underrubriker, stödfrågor och exempel.
  1. Handling och tid
  2. Berättarperspektiv
  3. Personskildring 
  4. Miljöskildring
  5. Tema
  6. Motiv
  7. Bärande ideer eller budskap
  8. Språk

Bedömningsmatris till eleverna

E
C
                              A        
Allt som ska vara med i dina läsloggar finns där, och du använder några litterära begrepp på rätt sätt. Du kan också koppla ihop litteratur och samhälle med hjälp av något exempel.

Du uttrycker egna tankar och åsikter i boksamtalen. Din redo­visning är samman­hängan­de, begriplig och tydlig, och du är ganska säker i din roll.

Du skriver i stort sett korrekt, varierat och med goda form­ul­er­ingar.

Du når alla kraven för betyget E.

Dessutom ger du exempel på hur romanen är berättad och kopplar den till samhället.

Du uttrycker dig nyanserat i boksamtalen. Din redovisning är väldisponerad, ditt språk är ledigt och du har lite kontakt med publiken.

Språket i dina läsloggar är klart och tydligt.
Du når alla kraven för betyget C.

Dessutom kan du resonera på ett nyanserat sätt om berättartekniken och om hur romanen förmedlar ideer och känslor.

Du redovisar på ett säkert sätt och har bra kontakt med publiken.

Språket i dina läsloggar är träffsäkert.

Nej, detta är ingen kunskapsmatris. Jag har lärt mig läxan av Per Måhl och Bo Sundblad. Jag försöker numera skriva uppgiftsspecifika bedömningsmatriser, som inte i onödan upprepar det som redan står i instruktionen till eleverna.

 

Eftersom jag hade bestämt mig för att visa båda filmerna, tog jag hem dem och tittade på båda, så att jag kan förbereda eleverna. I förrgår såg jag Mig äger ingen och idag Sebbe. Den förra tyckte jag mycket om själv; den skildrade på ett övertygande sätt det starka bandet mellan en flicka och hennes alkoholiserade pappa, Mikael Persbrants gestaltning lyfter kärleken, inte missbruket. Den senare filmen gav mig en hård klump i magen; Sebbe utsätts för utstuderad mobbing, sexuella övergrepp, en mamma som först skämmer ut sin son, och sedan ger upp honom. Min kloke rådgivare Martin Ahlstedt övertygade mig om varför jag ändå måste visa denna viktiga film: den väcker dem, och om jag inte visar den kommer jag att ångra mig. Det är naturligtvis sant. Jag får bita ihop. Det här är ett viktigt jobb, och ibland är insatserna höga.