Förr eller senare exploderar jag: Isaacs sorg

I ett tidigare inlägg berättade jag om en skrivuppgift till John Greens roman Förr eller senare exploderar jag. Uppgiften gick ut på att berätta utifrån en av karaktärernas perspektiv. Min elev Simon Jonsson, som har samtyckt till att medverka med sitt namn, lämnade in en text som jag kom ihåg att titta på långt senare, och som berörde mig genom sin starka närvaro. Jag har bearbetat texten språkligt. Sammanhanget är att Isaac ligger på sjukhus efter att hans enda och cancersjuka öga har opererats bort:

Jag  försöker titta med ögonen, men ser bara svart. Jag skulle vilja se de vita väggarna och det vita taket, men det går inte, för varje gång jag ska titta, så inser jag att jag är blind. Jag hör klockans ljud mer och mer, högre och högre. Sen hör jag någon gammal tant ropa efter hjälp, och så hör jag doktorerna springa. Jag ligger i den obekväma sängen och tänker att när jag kommer hem så kommer jag att kunna träffa Monica igen. Saknaden är stor. Att hon inte ens kan komma förbi och säga hej gör mig så arg och besviken. Min älskade tjej som jag saknar så himla mycket. När jag hör något fotsteg utanför mitt rum, så tror jag att den lena rösten ska säga ”Hej Isaac”, men jag blir besviken varenda gång och det gör mig så arg så tårarna kommer och jag vill bara slå sönder den säng jag ligger i. Då kommer läkarna in med lugnande så jag somnar, och det vore skönt att somna i och för sig, ganska skönt, så jag slipper tänka på mitt brustna hjärta.

Simon Jonsson, BA1B