söndag 21 februari 2016

Smått och gott och en kyss


Ännu detta lilla sportlov har jag tränat på att inte jobba så mycket, och jag är ganska nöjd med hur jag har lyckats. Denna bild av Vättern sedd från Rosenlundsbankarna får illustrera att jag i alla fall några enstaka gånger har varit utanför dörren.

Alla ettor som var på plats har hållit sina bokredovisningar och skrivit sina romanprov. Precis som förra året fick de flesta mycket gjort på provet, men en stor grupp återstår att pröva på omprovstid nu på onsdag, så jag har skrivit en förenklad instruktion med vägledning av de frågor som ställdes under provet, eftersom jag inte kommer att vara närvarande. Vi har en gemensam omprovstid på onsdagar kl 14 ungefär varannan vecka från november och framåt. Vi lärare turas om att vakta enligt ett rullande schema. Fördelen är att i stort sett alla elever har denna position ledig på sitt schema. Undantag är några tvåor och treor som gör sin APL. Nackdelen är att jag inte alltid finns där för mina egna elever, och denna gång har jag 17-18 elever som ska skriva. Jag testar i alla fall, och hoppas på det bästa. Kanske kan jag titta in en stund mellan mina möten.

Nu är romanproven rättade, och nästa arbetsområde är färdigplanerat. Min kollega Anna Sandström och jag har slagit ihop våra huvuden och våra material, och satt ihop ett program för argumentationsövningar, debatt samt argumenterande text och tal. Det sysslar vi med ända fram tills vi börjar förbereda nationella proven.

Jag kommer att använda Martin Ahlstedts utmärkta övningsprov, där eleverna får tre ämnen att välja mellan: läxor, betyg och elitsatsning, och länkar till massor av bra nätkällor. Den uppgiften förberedde förra årets ettor på ett bra sätt, genom att den förenade referatteknik med argumentation, vilket vi ju ska träna snart inom argumentationsavsnittet också.


Nu är det emellertid fortfarande söndag, och söndag är enligt en nu etablerad tradition Svenska 3-bedömningsdag. Eftersom vi träffas på måndagar är det på söndagar jag får de flesta inlämningarna. Idag är skörden extra god, eftersom vi har haft ett lov att skriva på, och jag har utlovat uppsamlingsheat imorgon. Det innebär att den som lämnar in två godkända pm dessförinnan, inte behöver komma imorgon, så att jag får en chans att hjälpa övriga i mål. Ett arrangemang som ibland blir nödvändigt. Om det blir som jag har tänkt, hinner alla elever skriva tre pm inklusive det nationella provet. Jag hade gärna sett att de hunnit fyra, men det fjärde får i så fall skrivas efter kursproven. Jag funderar på någon slags slutuppgift inom litterär analys som pm eller essä. Jag får väl jaga tips och inspiration på Facebook, som jag brukar.


Vecka 9 ska även treorna börja med argumentation, eller Retorik 2. Tidigare har vi arbetat med retorisk analys och högtidstal. Nu är det dags att fördjupa sig ytterligare i retoriken och hålla argumenterande tal, något som de ju får tillämpa även i sitt muntliga kursprov i april. Därmed torde banan inför de nationella proven vara snitslad, eller hur?

När jag letade efter en berättelse, som jag ville tipsa om, snubblade jag över Peter Johannessons Youtube-kanal. Han har läst in (och textfilmat) ett tiotal berättelser och även ett par faktatexter, och skriver att han tänker sig detta som en hjälp åt dyslektiker. Även andra har ju glädje av inläsningarna, och hör vilken behaglig berättarröst, här i Kyssen av Hjalmar Söderberg.

torsdag 18 februari 2016

En kärleksförklaring


Jag vill gärna fortsätta på det tema som Hanna Fjeld skrev om i sitt inlägg på stafettbloggen Skola365 igår: det viktiga stödet kollegor emellan. Detta blogginlägg är en kärleksförklaring, inte bara till mitt jobb, utan också till alla mina härliga skolkollegor på nätet!

Jag blev lärare mitt i livet, och känner mig fortfarande som nybörjare i yrket, trots att jag bara har ett tiotal år kvar till pensionen. Samtidigt känns det som jag varit lärare i hela mitt liv, för så är det ju när man har hittat rätt. Inte var det så svårt att hitta rätt heller. Mormor, mamma och svärfar var lärare, och jag är gift med en lärare. Även utanför arbetstid väljer jag att prata mest om jobbet. Det är nämligen inte vilket jobb som helst, och att vara lärare är betydligt mer än ett yrke.

Somliga blir lärare för att de brinner för sina ämnen. Så var det inte för mig. Jag brinner för ögonblicken, när jag i min roll får ta del av en spännande och skör tid i en ung människas liv. Ofta är jag naturligtvis den som öppnar dörrar till ämneskunskap och som kan förklara och strukturera det svåra, så att det blir begripligt och hanterbart, men lika ofta får jag vara med om det som är ännu större, att se elever släppa fördomar om sig själva och om vad de klarar av. Det där som låter så enkelt, men är så svårt, att hitta precis rätt utmaning till rätt elev i rätt tid, funderar jag mycket över. Den utmaningen handlar inte bara om att lära sig något, utan lika mycket om att våga misslyckas och att orka hålla ut när det inte går framåt.

Jag undervisar i svenska på yrkesprogram. Inte så många av mina elever ser sig själva som duktiga i mitt ämne. För ganska få är svenska ett favoritämne. Å andra sidan vet jag att när de gillar något talar de om det med besked. Jag får trixa en del för att lura till mig det där resultatet som jag vet är möjligt. Exempelvis jobbar jag mycket med strukturer, som ska gynna elevernas egen motivation, till exempel beting: "detta ska bli klart idag", eller prov, som har visat sig vara en tydlig design, som skapar lugn och fokus. De flesta skriftliga reflektionsuppgifter blir bättre av EPA-upplägget: elev-par-alla, eller helt enkelt att eleven får nya idéer eller får syn på sina tankar genom att diskutera med några kompisar innan det är dags att redovisa skriftligt eller muntligt. För den som inte vågar språnget eller vet vad som fattas är den individuella responsen viktig. Mina skrivuppgifter har nästan alltid ett riktmärke i form av antal ord, och det kan ju verka löjligt, men för den som aldrig lyckats skriva mer än några få meningar är det stort att kunna komma fram till 160 ord. Många är rädda för att tala inför en grupp, men nästan alla är beredda att diskutera hur de kan komma över sin svårighet ett litet steg i taget. För en elev som inte tror sig själv om att klara särskilt mycket är varje framsteg en stor seger, och den segern är också min.

Förutom allt jag får tillbaka av elever varje dag, finns för mig en annan viktig energikälla, som allt fler lärare upptäcker: det utvidgade kollegiet i sociala medier. För mig började det med att jag gick med i Facebookgruppen Svensklärarna för några år sedan. Där fick jag snabbt kontakt med kollegor att utbyta idéer med och till och med samarbeta med över internet tillsammans med våra elevgrupper. Den här gemenskapen har kommit att betyda alltmer både för mitt självförtroende och för min egen yrkesutveckling. Många av mina bästa planeringar för undervisningen är inspirerade eller kopierade direkt från kollegors generösa tips och delningar på Facebook. Tipsen om skönlitteratur och facklitteratur går inte att räkna. En ständig diskussion pågår som förfinar min kompetens inom bedömning, ledarskap, formativa arbetssätt mm. För att jag vågade språnget att först genomgå ett omfattande meriteringsprogram och senare söka en ny tjänst i gymnasieskolan känner jag en stor tacksamhet till det utvidgade kollegiet, som numera för mig även omfattar Twitter och en egen blogg.

Ibland blir det ändå bara platt fall. Eleverna fattar inte vad jag menar eller vad de ska göra, och jag bromsar, ber om ursäkt, planerar om och försöker göra bättre, om jag upptäcker misstagen i tid. Den ständiga utvärderingen av min egen insats är det som kräver mest, åtminstone just nu, när jag fortfarande är ganska ny i jobbet. Tankarna på elever och upplägg snurrar ständigt, och ibland tar det över hela dygnet. Ibland händer det att jag blir väldigt trött, förvirrad och stressad i mitt jobb, särskilt när många elever pratar samtidigt eller vill ha hjälp samtidigt med olika saker, men oftast känns det inte förrän efteråt. Medan tumultet pågår känner jag inte efter. Sedan i våras har jag lidit av stressymtom på gränsen till utmattning, så att jag nu har tvingats ta det mycket lugnare. Det har funnits många stunder, när jag övervägt om detta är ett hållbart yrkesval, men det är ju fortfarande världens roligaste jobb. Det finns många lärare, som har en ohållbar arbetsmiljö, och jag är mycket orolig för hur det ska kunna bli bättre, men i min situation är det främst min egen ambition som stressar mig, och jag har fått lära mig den hårda vägen att prioritera det allra viktigaste, något som jag fortsätter att kämpa med.

Därför är det skönt att den virtuella gemenskapen på nätet inte bara handlar om att heja på och inspirera varandras framgångar, utan lika mycket om tröst och uppmuntran när jag känner mig misslyckad, och inget blir som jag tänkt mig. Det finns alltid någon där ute, som är beredd att ta del av mina problem, som kanske har varit med om ungefär samma sak och som kan sätta min dåliga dag i ett större sammanhang. Vips är jag på banan igen.

Den där bilden då? Jo, den tog jag när vi arbetade med dikter förra året. De är skrivna av Karin Boye och Anna Liljedahl. Den senares dikt slutar "Fast just nu är det bara du och jag här".

Inlägget är också publicerat den 19 februari 2016 på stafettbloggen Skola365.


måndag 15 februari 2016

Bedömning för lärande med hjälp av mobilen


... jag talade något för dovt ... mer kroppsspråk och inte bara hängt över katedern ... mera engagemang...
 ...  bättre hållning och skippa datorn för den skymmer den som pratar .
 ... inte ska säga ää i varje mening ...
... När jag presenterade hemma så var den mycket längre ...
... Jag hade en upplagd plan i hjärnan av grejer jag skulle säga men den bara föll ihop...
... Det behöver jag verkligen öva på ...
... sluta hålla på med annat, t.ex.boken och fingrarna ...
... står mest och gungar ...  vara mer förberedd ...
 Dessa brottstycken är hämtade ur ettornas reflektioner när de har filmat sig själva under sin bokpresentation och sedan fått svara på frågor om vad de har uppfattat.

Många svensklärare filmar sina elever när de håller tal, särskilt när det handlar om det nationella kursprovet. Genom att titta på filmen i efterhand får läraren större möjlighet att säkerställa en noggrann och säker bedömning utan stress. Förra året filmade jag mina treor på rekommendation av många kollegor. Min bedömning efter att ha sett filmerna skilde sig inte från den bedömning jag gjorde på min matris under själva talet, men det kändes tryggt att kunna se talen en gång till. Efter slutbedömning raderade jag filmerna.

Den dokumentation vi nu gjorde i Svenska 1 handlade om något helt annat: att få syn på sitt eget lärande genom självbedömning, något som ju elever ständigt gör när de läser sina egna texter. Jag har även tidigare sysslat med ett slags generell självbedömning tillsammans med mina spanskelever i grundskolan, men den muntliga självskattningen är ju svår att göra, när man inte ser sig själv. Idén kom till mig när jag med några kollegor diskuterade hur mycket man som professionell kan lära sig av att se sig själv på film, något jag fick testa redan under mina personalvetarstudier i Uppsala på 80-talet. Varför skulle inte eleverna kunna göra något liknande? Eftersom var och en av dem förfogar över varsitt eget inspelningsverktyg, är det ju dessutom perfekt att låta dem använda det, så kan ingen obehörig få tillgång till materialet.

I efterhand har jag förstått att jag inte är ensam om idén att låta eleverna bedöma sina egna tal genom att filma sig själva, men många har som jag blivit entusiastiska över idén, när jag presenterade den på Facebook, och nu har jag alltså satt den i verket. Förra veckan hade jag bokpresentation i tre ettor, och i början av lektionen fick var och en denna lilla kompletterande instruktion:
De fick också skriva en enkel kamratrespons i form av "två stjärnor och en önskan". 



Så här går jag vidare och följer upp detta:
  1. Jag har gett kort digital respons på elevens självbedömning.
  2. Varje elev har fått en liten lapp med sammanfattning av kamraternas respons.
  3. Jag samlar all bedömning från arbetsområdet Skönlitteratur inklusive skriftliga analysuppgifter i en matris, som jag visar och går igenom enskilt med var och en.
  4. Inför nästa muntliga redovisning, får eleverna repetera sin självbedömning och göra om proceduren, denna gång med frågor som även omfattar innehållet i presentationen.
Än så länge kan jag konstatera att elevernas självbedömning har varit långt mer ärlig och användbar än kamratresponsen, som ändå fyller sitt syfte som referens för eleven. Många av reflektionerna är så bra att de fungerar som en bekräftelse på att eleven redan är medveten om det som jag har observerat. Ibland är de överdrivet kritiska mot sig själva, och det är också intressant att få vetskap om. Ganska sällan är de helt omedvetna om sin egen prestation. 

Strax efter att jag hade iscensatt detta förfarande exploderade debatten om mobilförbud i skolan ...