fredag 25 mars 2016

Ditt barn och jag

Detta inlägg är också publicerat i Expressen under en annan rubrik, som redaktionen har valt, och med ett tillägg i slutet.
 
Det är rejält tufft nu. Det har du givetvis ingen aning om. Hur skulle du kunna ha det? Förhoppningsvis sover du gott just nu, precis som resten av familjen, eftersom det är mitt i natten. Om du är vaken, kanske du funderar på om du har handlat hem allt som behövs för att fira påsk imorgon.

Jag är vaken. För - jag vet inte vilken gång i ordningen - har jag legat och vridit mig i sängen medan scener från konflikter med ditt barn spelas upp i mitt huvud. Det har du heller ingen aning om, och väl är väl det, för det är ganska tråkiga scener. Jag kämpade hårt med min självbehärskning, men stressen och tröttheten tog ut sin rätt, så jag lyckades inte särskilt väl med ett lågaffektivt bemötande.

Jag har tänkt på hur jag skulle kunna formulera mig om jag tog kontakt med dig, men jag vill ju inte förstöra stämningen i familjen till påsk. Dessutom tänker jag att jag har mig själv att skylla. "Man måste ju ta kommandot i klassrummet" som min chef har sagt, och det håller jag med om. En lärare ska klara av att upprätthålla disciplinen i sitt eget klassrum. En lärare ska också förstå bättre än att skuldbelägga sina elever, och det gör jag inte heller. Istället funderar jag över om jag orkar fortsätta som lärare, och det är inte heller ditt barns fel.

Kanske kontaktar jag dig senare och berättar om de problem ditt barn och jag har med varandra i klassrummet. Det blir säkert ett bra och balanserat samtal, där vi lyssnar på varandra och hittar konstruktiva lösningar. Säkert blir det lite bättre en tid, och säkert blir det lite lugnare kring ditt barn med tiden. Det kommer att ordna sig. Skolan är svår att inrätta sig i för många, men det kommer att ordna sig även för ditt barn. Det är jag övertygad om, för jag ser ju de fina stunderna också. I de stunderna känner jag ömhet för ditt barn, som ju inte alls menar något illa. Det blir ju bara så fel jämt. Det är så svårt och det blir så fel, men det kommer att suddas ut. Om ett år kommer vi att heja glatt på varandra, och ditt barn kommer aldrig att ana att jag ett år tidigare låg vaken på nätterna för att vi hade det så besvärligt med varandra på lektionerna.

Kanske ringer jag inte alls. Med några dagars avstånd förändras perspektivet, och det som är stort idag bleknar. Jag möter ditt barn igen, och det blir säkert ett bättre möte, för vi har båda tänkt till. Kanske blir det bättre ända till terminens slut. Kanske blir det någon annans barn jag ligger vaken och tänker på om nätterna. Kanske blir alla lite lugnare, och jag lyckas med att möta och vända de situationer som annars urartar i en konflikt. Så brukar det nämligen bli. Efter regn kommer solsken. Stämningen förbättras, men tröttheten, den finns kvar.

Då är då och nu är nu. Nu sitter jag här vid min dator. Jag ifrågasätter mitt jobb och mig själv, och det är inte ditt fel. Inte heller ditt barns fel. Det är kanske inte ens mitt fel. Ändå sitter jag här mitt i natten, och jag undrar hur jag kommer att må när terminen är slut, medan bilderna från lektioner med ditt och andras barn rullar på repeat i mitt huvud.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar